Vintern 1939 låg en kall och nervös tystnad över Moskvas regeringskorridorer. Vid ett skrivbord satt Michail Botvinnik, 27 år gammal, med en enkel men monumental dröm: att spela en match om världsmästartiteln mot Alexander Aljechin, schackvärldens titan. Han hade fått grönt ljus från högsta nivå – en personlig välsignelse från Stalin själv – men varje steg framåt kändes som att gå på en is som hotade att spricka.

Ett möte i hjärtat av Europa

Det hela började i slutet av 1938 under den prestigefyllda AVRO-turneringen i Nederländerna. Turneringen hade samlat åtta av världens bästa spelare för att avgöra vem som var den främsta kandidaten till att möta världsmästaren, Aljechin, i en framtida titelmatch. Bland deltagarna fanns legender som José Raúl Capablanca, tidigare världsmästare, och Paul Keres, en stigande stjärna från Estland. Aljechin själv hade en medioker turnering och slutade på sjätte plats, medan Botvinnik imponerade och slutade trea.

Efter turneringen, på ett hotell i Haarlem, arrangerades ett möte mellan Aljechin och Botvinnik. Det var en kall novemberkväll, och den rökfyllda hotellbaren var fylld med sorlet från turneringsdeltagare och åskådare. Botvinnik, nervös men beslutsam, tog initiativet.

”Jag har en idé,” sa Botvinnik och lutade sig fram över bordet. Hans ryska bröt genom den franska konversationen.

Aljechin såg upp från sitt glas rödvin och log svagt, en blandning av nyfikenhet och trötthet i blicken. ”En idé? Om det handlar om schack är jag alltid intresserad.”

”En match,” fortsatte Botvinnik. ”Du och jag. I Moskva. Låt världen se vad Sovjet kan erbjuda.”

Ett ögonblick av spänning uppstod. Aljechin, en exilryss som hade lämnat sitt hemland 1921 och aldrig återvänt, visste att en sådan match skulle vara mer än bara ett spel. Det skulle vara politik, propaganda och prestige. Men hans kärlek till schack, och kanske en längtan efter att återknyta banden till sitt hemland, gjorde att han nickade.

”Jag accepterar – om Moskva gör det.”

En världsmästares status

Vid den här tiden var Alexander Aljechin fortfarande en mytisk figur inom schackvärlden, även om hans position som världsmästare började ifrågasättas. Han hade först erövrat titeln 1927 genom att besegra José Raúl Capablanca i en legendarisk match, men hans spelstyrka hade dalat under åren. Kritiker pekade på hans åldrande, hans alltmer ojämna prestationer och hans rykte som alkoholist.

Men Aljechin förblev en karismatisk figur. Hans stil, som kombinerade briljant kreativitet med en djup taktisk förståelse, hade inspirerat generationer av spelare. Även om han var älskad i väst var hans relation med Sovjetunionen mer komplicerad. Där betraktades han av många som en förrädare för att ha lämnat landet under revolutionens kaos. Men under de senare åren hade han försökt reparera sitt rykte genom att skicka vänliga budskap till sovjetiska spelare och till och med uttrycka en önskan att återvända.

Sovjets nya hopp

På andra sidan brädet stod Michail Botvinnik, en produkt av Sovjets satsning på att göra schack till ett ideologiskt vapen. Botvinnik var inte bara en exceptionell spelare, han var också en symbol för det nya Sovjet. Hans disciplinerade och vetenskapliga inställning till spelet återspeglade den kommunistiska drömmen om en ny sorts människa – rationell, hårt arbetande och lojal mot staten.

Trots sina framgångar på den internationella scenen hade Botvinnik ännu inte bevisat sig som världens bästa spelare. Hans ambition att möta Aljechin var därför både personlig och politisk.

Ett godkännande från Kreml

När Botvinnik återvände till Moskva från AVRO-turneringen blev han omedelbart en man med ett uppdrag. Han använde sina kontakter i regeringen för att driva på för matchen. Bland hans allierade fanns Nikolaj Bulganin, en högt uppsatt politiker som hade ett intresse för schack. I januari 1939 kom genombrottet. Ett telegram anlände från Molotovs kontor:

”Om ni utmanar Aljechin önskar vi er framgång. Resten är lätt att ordna.”

Botvinnik log. Han visste att dessa ord, även om de var undertecknade av Molotov, var Stalins egna. Planerna började ta form. Matchen skulle enligt planen hållas i Kolonnhallen i Moskva, en symbolisk plats för sovjetisk makt och kultur. Tusen åskådare skulle fylla salen, och matchen skulle marknadsföras som en triumf för socialismens överlägsenhet.

Maktspelet börjar

Men inte alla var entusiastiska. Vladimir Snegov, chef för den Allunionella kommittén för fysisk kultur och sport, såg matchen som en potentiell katastrof. Om Botvinnik skulle förlora mot Aljechin – en emigrant och symbol för det gamla tsaristiska Ryssland – skulle det vara ett ideologiskt nederlag. Snegov började aktivt förhala processen. Han pekade på logistiska problem, ifrågasatte Aljechins lojalitet och krävde fler detaljer om budgeten.

Botvinnik, frustrerad men beslutsam, försökte gå runt hindren. Han skrev brev, höll möten och till och med besökte Kreml personligen för att få saker att röra på sig. Men varje steg framåt följdes av två steg tillbaka.

Ett matchdatum som aldrig kom

Under våren 1940 verkade det som att matchen äntligen skulle bli av. Ett datum sattes till hösten, och arrangemangen var nästan klara. Men då slog världspolitiken till. Nazityskland invaderade Frankrike, och Aljechin, som befann sig i Paris, blev fast i det ockuperade Europa.

I juni 1940 drog Vysjinskij, en av Stalins högra händer, ett streck över dokumentet som innehöll detaljer om matchen. ”Frågan är inte längre aktuell,” skrev han kort.

Epilog

Efter kriget, 1946, försökte Botvinnik en sista gång att arrangera matchen. Han skickade ett telegram till Aljechin: ”Låt oss göra detta. Världen väntar.” Men Aljechin, som då var svårt sjuk, hann aldrig svara. Han avled i mars samma år, ensam på ett hotellrum i Portugal.

Botvinnik skulle senare bli världsmästare, men han visste alltid att hans största utmaning aldrig blev av. Matchen mellan honom och Aljechin förblev en dröm – en match som bara fick spelas i fantasin.