När jag var yngre och betydligt mer ambitiös än idag slukade jag alla schackböcker jag kunde hitta. Enkelt uttryckt trodde jag verkligen att det bara var att läsa och ta till sig vad mästarna hade skrivit och sedan, vips, var man lika bra som dem.

Bokstudier skulle vara ett säkert sätt att nå framgång. Och då speciellt i öppningsfasen. Hade man inte alltför ofta blivit lurad in i ställningar som man inte tyckte om eller inte begrep, eller ställningar där man helt enkelt stod sämre?

En bok som jag hoppades mycket på var ”An Opening Repertoire for the Attacking Player” av Raymond Keene och David Levy. Jag fick för mig att den skulle passa mig som hand i handske. ”Attacking Player” var man väl? Och här fanns alltså en bok som skulle berätta vilka öppningar man då skulle välja för att alltid få spela angreppsschack och alltid hamna i ställningar man tyckte om.

Föga anade jag då att Keene är en av dem som skrivit flest skitböcker i schackhistorien. Och inte tänkte jag heller, i mitt ungdomliga oförstånd, på att fullständiga repertoarböcker väl borde vara betydligt tjockare och mer innehållsrika än denna tunna lilla skrift.

Nåväl, jag lärde mig mästarnas varianter så gott jag kunde och skaffade mig därmed ett lysande självförtroende. 1.e4 var medicinen och sedan fanns lämpliga angreppssvar mot alla svarta försök att mjäka till spelet.

I en turnering i Lugano våren 1985 skulle jag möta holländaren Gert Pieterse som jag visste spelade Caro-Kann som svart. Keene & Levy hade naturligtvis en säker vinstvariant också mot detta och det behövde därför bara en liten titt i sanningens bok för att jag skulle känna mig fullständigt förberedd.

Carl Fredrik Johansson – Gert Pieterse
Lugano 1985
Caro-Kann (B13)

1.e4 c6 2.d4 d5 3.exd5 cxd5 4.c4 Sf6 5.c5?!

Jodå, precis så skulle man spela. Gunderams attack var namnet och ingenstans i boken fanns tillstymmelse till chans för svart utjämning. Vits damflygelbönder kommer att sluka svart som ska få kämpa för att överhuvudtaget kunna röra sina pjäser. Så var det i alla fall tänkt.

5…b6! 6.b4 Tb8 7.b5 bxc5 8.dxc5

Efter 8…Dc7 9.Le3 skriver sedan författarna att ”svart redan är hjälplös mot böndernas gemensamma styrka”. Och 8…e5 9.c6! hjälper inte heller. Så enkelt var det alltså. Jag krossar honom!

8…e6!

Det stod inte i boken, men e6 eller e5 spelar väl ingen större roll. Jag fortsätter som Keene hade gjort.

9.c6 Se4!

Och plötsligt förstår jag vilken enorm skillnad det gör om svarts bonde står på e6 eller e5. Vits största svagheter finns i mängder på de svarta fälten bakom de ambitiösa bönderna. Om svart ska kunna utnyttja det ska diagonalen f6-a1 naturligtvis inte stängas. Det skrev de inget om.
Nu finns en mängd allvarliga hot. Såväl Dd8-b6 som Dd8-f6 kan nu kombineras på olika sätt med exempelvis inslag på f2. Det ser illa ut. Vits ställning är en schweizerost.

10.Df3!?

Alternativen är inte bättre:
a) 10.Sd2 Sxf2! 11.c7 Dxc7 12.Kxf2 Le5+ 13.Kf3 Lxg1 14.Tg1 Dc3+ med vinst.
b) 10.Lb2 Lb4† vinner direkt.
c) 10.Sf3 Lb4† 11.Sbd2 Db6! 12.De2 Lc3 13.Tb1 Sc6 och allting faller.
d) Det bästa jag i efterhand har kunnat hitta för vit är följande variant: 10.Le3!? Lb4† 11.Sd2 d4 12.Lf4 e5 13.Dc2 0-0!, men det verkar som om svart kommer klart sämre i alla varianter. Det var knappast vad jag drömde om innan partiet.

Allt verkar alltså vara uselt. Men den som inte tänker på egen hand får som alltid skylla sig själv.
Här är moralkakan slut. Som Bent Larsen sa – jag tycker inte man ska bränna alla schackböcker, bara teoriböckerna.

Trots detta debacle i öppningen blev partiet faktiskt betydligt längre än jag förtjänade. För den som vill se ett exempel på riktigt Hawaii-schack bjuder jag gärna också på resten av äventyret.

10…Lb4† 11.Sd2?

Den enda möjligheten att slippa en omedelbar förlustställning var 11.Kd1. Men hur kul ser det ut?

11…Db6!

Hotar 12…Lc3 13.Tb1 Sxc6! Redan här står svart på vinst. Men det räcker inte att stå på vinst, du måste vinna också.

12.Ld3

12.Tb1 faller på 12…Sxc6 13.bxc6 Lxd2† och 14…Dxb1.

12…Dd4! 13.Tb1 Sxf2 14.Tb3(!)

Ett vansinnigt drag. Men 14.Dxf2 Dxd3 15.Tb3 Dxb5 är ju också helt kört. Det rimligaste är väl att ge upp, men jag valde istället det som såg ut som det enda möjliga rufflet.

14…Sxh1 15.Se2 Dh4† 16.Kf1 Dxh2 17.Dg4(!)

Ska han undvika 17…g6, 17…Lf8 eller något annat drag som befäster den vunna ställningen, eller ska han låta mig vara med ett tag till?

17…0-0??

Tack, tack. Nu är inte längre ”uppgivet” ett alternativ.

18.Sf3!

18…f5!

Ett pjäsoffer, men på 18…Dc7?? följer 19.Lxh7+! Kxh7 20.Dh5+ Kg8 21.Sg5 Td8 22.b6! och det är jag som vinner.

19.Dxb4 axb4 20.Sxh2 e5 21.Kg1 Txa2

Det är svårt att få fart på bönderna. 21…e4!? 22.Lb1 Ta5 23.Txb4 La6 24.bxa6 Sxc6 25.Tb6 och vit står absolut bättre.

22.Lb2 Sxc6!?

Detta ser desperat ut, men svart har helt enkelt inte råd att låta springaren stå inlåst. Här kan vi alltså se öppningsdragens enda lilla poäng faktiskt avspegla sig i partiet. B- och c-bönderna gjorde trots allt lite nytta. Samtidigt är det inte alldeles lätt för svart att röra på de vackra centrumbönderna utan att försvaga dem. Ett exempel är 22…e4!? 23.Lb1 Ta5 24.Txb4 f4 25.Kxh1. Materiellt är det väl ungefär lika (tro det eller ej) men mina fribönder är nog så farliga som svarts.

23.bxc6 La6 24.Lxa6 Txa6 25.c7 d4 26.Sf3 Ta5 27.Kxh1 Tc8 28.Sexd4!?

Här kunde man tänka sig att undersöka det intressanta slutspelet med tre pjäser mot torn och fyra bönder, men det kändes som om det var nog med märkligheter för ett parti. Den undersökningen får helt enkelt vänta tills nästa gång möjligheten dyker upp. Istället avvecklade jag med ytterligare ett pjäsoffer.

28…exd4 29.Lxd4 Txc7 30.Txb4

Varken jag eller Mr. Pieterse förstod nog riktigt vad som hade hänt. Det är alltså fortfarande samma parti! Mycket har hänt på bara 30 drag. Nu borde det väl vara remi, men vi slet några timmar till av bara farten.

30…h6 31.Kh2 Ta2 32.Sh4 Tf7 33.Kg3 Kh7 34.Tb8 Ta3+ 35.Kh2 Ta4 36.Td8 Tb2 37.Kg3 Td2 38.Sf3 Td1 39.Th8 Td7 40.Lb2 Tb1 41.Kf4 Ta7 42.Sd2 Tg1 43.Kg3 Td1 44.Sf3 Td7 45.Le5 Tdb7 46.Tc8 Th6 47.Sh4 Ta3+ 48.Kh2 Ta4 49.Kg3

Det måste ha varit någon av oss som spelade på vinst. Men vem det var kommer jag inte ihåg.

49…Tb3+ 50.Sf3 Te4 51.Lc3 Tb6 52.Sh4 Tg4+ 53.Kh3 Tb5 54.Sxf5 Txg2!

Äntligen ett avgörande offer. Nu är det remi. Tror jag…

55.Kxg2 Txf5 56.Tc7 Tg5+ 57.Kf3 Tg1 58.Kf4 Tg5 59.Ld4 Kg8 60.Le5 Kh7 61.Txg7+

I ett parti där det hittills offrats torn, tre pjäser och en kvalitet är det alldeles självklart att det sista draget också är ett offer. Efter 61…Txg7 62.Lxg7 Kxg7 tar alla pjäserna slut. Så, äntligen, fick vi vila.

61…½-½