Har du någonsin vaknat klockan tre på morgonen? Inte för att ta ett flyg. Inte på grund av en mardröm. Utan bara för att du… ville. Det gjorde jag i morse. Och jag ska göra det igen imorgon. Faktum är att jag ska göra det varje dag den här veckan. Inte för att jag gillar tystnaden i gryningen eller känner mig inspirerad av månljuset (eller solljuset om du bor lika långt norrut som jag). Jag gör det för att ställa om min dygnsrytm så att det känns naturligt att vakna klockan tre. För snart måste det göra det.
Den 18 maj, exakt klockan 03:00, startar jag en 24 timmar lång livesändning där jag spelar schack från en bar i Stockholm. Ett helt dygn. Inga tupplurar. Inga pauser. Inga klipp. Bara jag, ett schackbräde och en internetuppkoppling. Jag kallar det The Chessathon, och om du någonsin undrat vad som händer när schack möter sömnbrist, kan det här bli din nya favoritgrej.
Så vad är The Chessathon, egentligen? Det är mitt eget lilla endags-maraton i schack som drar igång mitt i natten på ett ställe som heter Svarta Hästen. Det är en schackbar mitt i Stockholm, och stämningen är perfekt. Tänk levande ljus, spontana blixtpartier mellan främlingar och väggar fyllda med böcker och vin. Där kommer jag att sitta – och möta tittare, slumpmässiga motståndare online, och vem som helst som råkar kliva in genom dörren och känner för att spela.
För att allt ska vara på riktigt använder jag ett ChessUp 2-bräde. Det är ett smart schackbräde som skickar mina drag online i realtid, så att vem som helst i världen kan utmana mig live. Det coola är att jag ändå flyttar pjäserna fysiskt, som i ett vanligt parti, men allt speglas digitalt. Jag sänder live på min YouTube-kanal ZigZagChess och min nya Twitch-kanal som också heter zigzagchess. Välj den plattform du föredrar. Jag kommer att vara lika utmattad på båda.
Du kanske undrar – varför börja klockan tre på morgonen? Det korta svaret: öppettider. Svarta Hästen har sina egna tider, och jag måste rätta mig efter dem. Jag får bara vara där till 03:00 på måndagsmorgonen, vilket betyder att jag måste börja exakt 24 timmar tidigare – alltså 03:00 på söndag. Inte optimalt, men logistik är sällan det. Därför har jag tränat min sömn i förväg.
När streamen väl drar igång kommer det vara en mix av allt möjligt. Jag spelar livepartier mot tittare som utmanar mig via ChessUp. Jag kastar in snabba partier mot slumpade online-motståndare för att hålla tempot uppe. Och när baren öppnar och folk börjar droppa in, spelar jag över brädet mot vem som helst som är modig nog att sätta sig ner. Allt detta medan jag försöker hålla mig skärpt, dricka vatten och förbli åtminstone halv-koherent.
Jag kommer prata mycket också. En del blir schackkommentarer, en del blir förmodligen koffeinstinnt svammel. Om jag får den där märkliga andra andningen mitt i natten kanske jag börjar överanalysera varför jag älskar Kungindiskt eller varför jag tycker att de flesta öppningar bara handlar om känsla. Vem vet. Det är svårt att förutse vad en hjärna gör efter tjugo timmar utan sömn – särskilt när den är fångad i ett konstant kretslopp av taktik och tidsnöd.
Så, varför utsätter jag mig för det här? Bra fråga. Det är delvis en personlig utmaning, delvis ett community-experiment, och delvis ett fullständigt galet påhitt. Jag har alltid gillat idén att pressa mig själv på nya sätt, och schack är ett spel där minsta lilla misstag kan bli dyrköpt. Så vad händer om hela poängen är att hålla fokus i ett helt dygn? Det finns något märkligt poetiskt i det. Det är också ett sätt att knyta kontakt med människor från hela världen genom en gemensam besatthet. Några av er kanske är stormästare i förklädnad. Några kanske bara är nattugglor utan något bättre för sig. Oavsett vilket – jag vill gärna träffa er.
Vill du titta? Jag är live hela tiden på både YouTube och Twitch. Vill du utmana mig? Kör på. Jag tar emot matcher under hela streamen. Och om du bor i Stockholm eller i närheten – kom till Svarta Hästen. Jag är den vid det bortre bordet med tunga ögonlock och en väldigt stark kopp något. Kom och säg hej. Spela ett parti. Eller bara heja på mig från tryggt avstånd.
Det här är helt klart lite absurt. Men det är det som gör det kul. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag kanske vinner några briljanta partier. Jag kanske blir krossad av en tioåring från andra sidan jorden. Jag kanske säger något djupt filosofiskt klockan två på morgonen och aldrig minns det. Men det är det som är grejen. Det är oförutsägbart. Det är helt ofiltrerat. Och av någon anledning tror jag att det kan bli vackert.
Så sätt alarmet. Hoppa in i chatten eller kom förbi i verkligheten. The Chessathon händer. Låt oss se hur 24 timmar med schack, gemenskap och kanske lite kaos ser ut.
Jag spelar inte ”riktiga” schackturneringar särskilt ofta numera. Sådana som pågår flera dagar, kanske en vecka, med ett eller max två partier om dagen. Det är lite svårt att få ihop det med resten av livet, men jag håller ögonen öppna på kalendermöjligheter hela tiden. För det är verkligen en speciell upplevelse att under flera dagar bara gå in i sig själv och spela. Kanske blir det lite sociala övningar, det brukar alltid vara många gamla vänner med, men i det stora hela är jag i princip tyst hela tiden, spelar mina partier och mellan ronderna äter god mat och läser några böcker.
Resultatet är sällan något att skriva hem om, jag håller fortfarande hyfsad nivå men det känns som om misstagen blir mer dramatiska och avgörande nu jämfört med hur det var när jag var yngre. Och ska man lita på vad alla säger så är det visserligen så att åren ger viktig erfarenhet, mer mönster är lagrade, det går att plocka från minnet av några tusen tävlingspartier. Men samtidigt går ju tankarna långsammare för varje år, varianträkningen blir trögare och det känns som om missarna blir fler.
Senaste gången det begav sig var i Reykjavík Open för tre år sedan. Vi var ett drygt tiotal spelare från Uppsala SSS och fick vara med om ett riktigt äventyr, både på och utanför brädet. Det blev självklart utflykt till gejsrar och till Þingvellir men mest lockande var ändå besöket i Selfoss, med Bobby Fischers grav och det museum som man ställt i ordning för att minnas matchen 1972 mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Den matchen definierade både Fischer som spelare och Island som schacknation och den är högst närvarande när man som schackspelare besöker Island.
Här sitter jag och Warg Skåhlberg Bjerknes Lima de Faria vid det bräde som VM-matchen 1972 spelades på.Ett gäng unga Uppsalaspelare huttrar vid Geysír.
Reykjavík Open är en av de bästa öppna turneringarna som spelas i världen. Att den är öppen betyder att vem som helst är välkommen att anmäla sig och att alla spelar i samma klass. Ganska häftigt faktiskt, och om man har tur innebär det att man kanske har möjligheten att få pröva sina krafter mot någon riktig stjärna.
Två av de stora namnen just det året var de unga indierna Gukesh och Praggnanandhaa, båda gick från klarhet till klarhet, rapporterna om deras framgångar avlöste varandra och de var bara 16 och 17 år gamla! Och när inför tävlingen försökte räkna ut vem jag skulle kunna få möta i första ronden var det faktiskt inte omöjligt att det skulle kunna bli någon av dem. Det hade varit så häftigt!
Det blev en riktigt stark spelare jag fick möta i rond 1, men inte någon av de jag hade hoppats på. Istället en 18-årig amerikan jag inte hört talas om. Hans rating var över 2600 så han var uppenbarligen en stjärna och det var ändå en jäkligt häftig utmaning. Han hette Hans Moke Niemann och var som sagt inte särskilt känd då, men det skulle ju snart komma att ändra sig när han några månader senare vann ett vackert parti mot Magnus Carlsen, men det är en helt annan historia.
Fem av borden med de bästa spelarna var placerade på ett litet podium och där skulle jag alltså sitta (Gukesh satt på bordet bredvid mig!). Svart mot tävlingens tredjerankade spelare borde inte ge så stora chanser annat till en häftig upplevelse, men det är sannerligen inte det sämsta. Så det var bara att sätta sig till rätta och köra.
Jag och Hans Niemann ska precis starta vårt parti i första ronden.
Hans Moke Niemann – Carl Fredrik Johansson, Reykjavik Open 2022
Redan så här tidigt blir det fel. Att ta två steg med e-bonden här var mycket sämre än jag begrep när jag spelade det. Och det fick jag verkligen reda på efter partiet. I efteranalysen berättade Hans att han kollat genom några av mina partier innan ronden. Jag blev lite överraskad bara av den informationen, eftersom det var första ronden i turneringen fick man reda på vilken motståndare man skulle ha väldigt tätt inpå ronden, så det var inte många minuter som fanns att spela på. Men det han berättade för mig fick mig att begripa mer om hur stora skillnader det är mellan en vanlig patzer som mig och en världsspelare. Han hade noterat att jag i en liknande ställning som denna spelat draget e7-e5 vid två tillfällen. Och vid båda dessa tillfällen hade jag tydligen också gjort det nästan direkt! Hans analys blev då att det för mig var ett självklart drag att spela, och eftersom han förstod att det skulle leda till ställningar där vit står utmärkt och svart lätt hamnar i tröstlösa, tråkiga ställningar så valde han att spela den här öppningen med vit. Trots att han normalt sett spelar helt annorlunda.
7. c3 Le7 8. a4 Sf8 9. Lf1 Sg6 10. d4 Lg4
11. dxc5!
Efter det här draget så definieras bondestrukturen i centrum, och det är direkt tydligt att jag egentligen vill ha antingen en bonde på e5 eller en på c5 – med båda på plats saknar mina pjäser för många rutor att gå till. 11. d5 hade jag drömmar om, med ett slutet centrum kände jag att jag kunde få rimliga chanser till bra spel på kungsflygeln, men det draget var säkert aldrig i närheten av hans näthinna.
11… dxc5 12. Dxd8+!
En snabb jämförelse mellan våra pjäser avslöjar bara dåliga nyheter för min del. Speciellt min svartfältslöpare mår ganska illa. Även om jag fick drömma fritt så finns inget riktigt bra ställe för den. Känslan när en mycket bättre spelare än en själv spelar ett drag som det här mot en ger bara känslan av att man inte begriper särskilt mycket alls.
12… Txd8 13. Sbd2 O-O 14. h3 Ld7
Jag får försöka behålla de pjäser som trots allt fungerar hjälpligt.
15. Sc4 Lc6!
Det draget var jag ändå nöjd med. Vits e-bonde måste trots allt försvaras så länge jag hotar den, och taktiken fungerar.
16. Lg5
16. Sfxe5 Sxe5 17. Sxe5 Lxe4 och nu har mina pjäser plötsligt fått betydligt mer liv än de förtjänar.
16… h6 17. Lxf6
Såna byten imponerar på mig. Ena delen av min hjärna tänker ”färre pjäser på brädet = närmare remi”. Men den andra, klokare, inser att han bara byter pjäser så att de vita som är kvar på brädet är bättre än de svarta.
17… Lxf6 18. Sa5 Se7
Här hade jag räknat ganska noga på möjligheten att Niemann skulle spela 19.b4 som ser naturligt ut. Det ger vit mer terräng på damflygeln och ser riktigt läskigt ut. Men mina pjäser är faktiskt väl rustade för att möta det draget, även om jag inte kände mig särskilt säker på att det faktiskt stämde.
19. b4?
Men det naturliga draget är förhastat, det fanns inget skäl att stressa. De kommande dragen hade jag förberett väl, och det finns nog bara ett sätt att hålla spelet flytande.
19… cxb4 20. cxb4 b5! 21. Tac1 Tc8 22. Tc5 Le8!
Det draget var jag väldigt nöjd med under partiet, även om datorn nu i efterhand säger att 22…bxa4 varit snäppet bättre. Hursomhelst har svart de senaste dragen lite överraskande fått ordning på pjäserna lite mer. Eftersom det taktiskt går att hålla i både b5 och e5 har vits plan slagit lite slint och om man tittar efter är inte heller hans pjäser så himla fint placerade.
Här någonstans kunde jag för första gången under partiet andas lite lugnare. Jag visste att jag ridit ut den värsta stormen och att ställningen är hyfsat lika.
27. Kf1 b4 28. Ke2 Ta8!
Inledningen på en lite lurig plan.
29. Ta1 Sc6 30. Sb3 Ta3!
Det draget var jag väldigt förtjust i, och i efteranalysen berättade Hans att han hade missat eller åtminstone grovt underskattat draget.
31. Txa3 bxa3
Nu är min fribonde sannerligen inte mindre farlig än hans.
32. Se1 a2?
Analysdiagram. Efter 34…a2.
Men det tog bara ett drag innan jag gav tillbaka partiet. Tiden började bli knapp, det var en tidskontroll vid 40 drag, och det drag jag försökte räkna på var 32. Sd4+. De tvingande dragen är självklara att börja analysera, men jag fick inte till något särskilt. Och då tänkte jag så här: Sd4 kan jag göra i nästa drag eller senare, men a-bonden ska ju ändå framåt och eftersom jag inte tyckte den såg mer sårbar ut på a2 än på a3 så blev det här draget det enda rimliga.
Men tyvärr valde jag fel. 32… Sd4+! är otroligt mycket bättre än jag kunde ana. Efter 33. Sxd4 exd4 34. Sc2 a2 är springaren bunden till att försvara a1. Vit kan säkert försvara sig, men det är inte lätt. Till exempel 35. g3 Le7 36. c6 Ld8 37. Kd3 Lb6 38. c7 Lxc7 39. Kxd4 Lb6+ och svart vinner. Så nära men ändå så långt borta.
33. Sc2! Ld8?
Inte objektivt jättedåligt, men visar att jag inte har någon som helst plan. 33… Sd4+ hade gått att spela här också, även om effekten inte är lika stor när vit har ordning på hästarna. 34. Scxd4 exd4 35. f4 och det känns hyfsat lika.
34. Kd3 Kf8 35. Kc4 Ke8
Det här draget berömde Hans efter partiet, men den variant han trodde jag tänkt ut och som krävde att kungen gick just hit var inget jag överhuvudtaget reflekterat över.
36. Sc1 Sd4 37. Sa1
37…Kd7?
37… Se6! var sista chansen att rädda partiet, med idén att via f4 ställa till problem på kungsflygeln när vit försöker forcera sin c-bonde. Men jag hade inte sett idén alls, jag tror det är mentalt lite klurigt att begripa att jag plötsligt ska byta sida efter att partiet de senaste 20 dragen i princip bara försiggått på damflygeln. Efter 38. Sxa2 Sf4 39. Sb4 Sxg2 40. Sd3 g5 är det inte alls säkert att svart står sämre.
38. Sxa2
Nu är fribonden borta och jag har inget kvar. Resten av dragen är bara en trist väg mot det oundvikliga målet.
Efter ett långparti är det inte ovanligt att spelarna går till ett angränsande rum (”analysrummet”) för att gå igenom partiet tillsammans, diskutera hur man tänkte och försöka förstå om det fanns något smartare som kunde ha gjorts. Men när en äldre man (jag) som aldrig varit i närheten av eliten har mött en ung superstjärna är det inte lika vanligt. Eller, jag tycker att det hade varit helt rimligt att min motståndare istället valt att gå vidare med några jämnåriga eller kanske ladda för nästa rond. Men på min ödmjuka fråga om han kunde tänka sig att titta på partiet tillsammans svarade han ”gärna” och vi tog med oss ett bräde, gick till baren på bottenvåningen i Harpa (en otroligt cool lokal) tog varsin öl och satt säkert en timme och pratade om partiet.
Johan Sigeman gjorde oss sällskap och förutom att analysera partiet fick vi chansen att prata med ett schackligt ärkeproffs om allt möjligt. Hans berättade bland annat om att han kände sig som en nomad, hade härkomst från Tyskland, Danmark och Hawaii och att han tillbringade nästan hela året på resande fot, åkte från turnering till turnering och bara spelade. Det gav inga stora pengar, men stormästare behöver sällan betala för logi och mat under tävlingar, och det var uppenbarligen ett sätt att leva som fungerade för honom. Och med små kostnader kunde lite prispengar ibland höja levnadsstandarden rejält.
Bara några månader senare visste hela världen vem han var, och trots hur illa han behandlats av chess.com och många andra har han fortsatt klättra på rankingen och är han i dag rankad bland de 20 bästa i världen. Ett liv som kringflackande schackspelare passar uppenbarligen honom väl.
Här sitter vi i baren och försöker förstå vad det var vi just höll på med. Fotot togs av Johan Sigeman som också bidrog till den trevliga stämningen vid bordet.
Om några veckor är det dags för schacktävling igen. I Stavanger har Kjell Madland i många år arrangerat stortävlingen Norway Chess, ett av de få arrangemang som varje år lockar världens bästa schackspelare att mäta sina krafter mot varandra. En rimlig gissning är att det faktum att Magnus Carlsen deltar spelar stor roll för tävlingens dragningskraft, men det är ett oerhört fint arrangemang och de anstränger sig till det yttersta för att både spelarna och publiken ska trivas.
Förra året spelades Norway Chess i en herr- och en damklass, där allt var lika i de båda grupperna, inklusive lika stora prispotter. Detta gav berättigad uppmärksamhet, och i år är det samma upplägg igen. I herrgruppen spelar Magnus Carlsen (rankad som nr 1 i världen), Gukesh (världsmästare), Hikaru Nakamura (2), Arjun Erigaisi (4), Fabiano Caruana (5) och Wei Yi (8). Och bland damerna ser vi Ju Wenjun (världsmästare), Lei Tingjie (4), Humpy Koneru (6), Anna Muzychuk (8), Vaishali (16) samt den spansk/iranska outsidern Sarasadat Khademalcharieh.
Sex spelare i varje grupp som spelar alla mot alla två gånger, det blir något alldeles extra att följa.
Så här såg det ut i baren efter sista ronden i en tidigare upplaga av Norway Chess. Fabiano Caruana och Jan Gustafsson spelar chock mot Levon Aronian och en okänd stjärna.
I anslutning till Norway Chess spelas i år en öppen turnering som jag har anmält mig till. Förutom att få till en ordentlig schackvecka för min egen del så blir det väldigt roligt att följa superstjärnorna på nära håll. Det är visserligen ett gäng stormästare med i den turneringen också, men deras spelstyrka är långt ifrån den galaktiska nivå som de ovan nämnda. Kanske kan jag få chansen mot någon av dem, det vore kul.
Min tävling spelas över nio ronder på sju dagar och även om spelschemat är tight bör det även bli lite att se på vad Stavanger har att erbjuda i övrigt. Eller så blir det helt enkelt lugna dagar tillsammans med några ännu olästa böcker. En som garanterat är med i resväskan är Susan Polgars senaste bok ”Rebel Queen” med den oemotståndliga undertiteln ”The Cold War, Misogeny and the Making of a Grandmaster”. Hon har så många historier att berätta och om hon i boken klarar av att hålla distansen till sig själv lovar den mycket intressant läsning.
När jag var yngre och betydligt mer ambitiös än idag slukade jag alla schackböcker jag kunde hitta. Enkelt uttryckt trodde jag verkligen att det bara var att läsa och ta till sig vad mästarna hade skrivit och sedan, vips, var man lika bra som dem.
Bokstudier skulle vara ett säkert sätt att nå framgång. Och då speciellt i öppningsfasen. Hade man inte alltför ofta blivit lurad in i ställningar som man inte tyckte om eller inte begrep, eller ställningar där man helt enkelt stod sämre?
En bok som jag hoppades mycket på var ”An Opening Repertoire for the Attacking Player” av Raymond Keene och David Levy. Jag fick för mig att den skulle passa mig som hand i handske. ”Attacking Player” var man väl? Och här fanns alltså en bok som skulle berätta vilka öppningar man då skulle välja för att alltid få spela angreppsschack och alltid hamna i ställningar man tyckte om.
Föga anade jag då att Keene är en av dem som skrivit flest skitböcker i schackhistorien. Och inte tänkte jag heller, i mitt ungdomliga oförstånd, på att fullständiga repertoarböcker väl borde vara betydligt tjockare och mer innehållsrika än denna tunna lilla skrift.
Nåväl, jag lärde mig mästarnas varianter så gott jag kunde och skaffade mig därmed ett lysande självförtroende. 1.e4 var medicinen och sedan fanns lämpliga angreppssvar mot alla svarta försök att mjäka till spelet.
I en turnering i Lugano våren 1985 skulle jag möta holländaren Gert Pieterse som jag visste spelade Caro-Kann som svart. Keene & Levy hade naturligtvis en säker vinstvariant också mot detta och det behövde därför bara en liten titt i sanningens bok för att jag skulle känna mig fullständigt förberedd.
Carl Fredrik Johansson – Gert Pieterse Lugano 1985 Caro-Kann (B13)
1.e4 c6 2.d4 d5 3.exd5 cxd5 4.c4 Sf6 5.c5?!
Jodå, precis så skulle man spela. Gunderams attack var namnet och ingenstans i boken fanns tillstymmelse till chans för svart utjämning. Vits damflygelbönder kommer att sluka svart som ska få kämpa för att överhuvudtaget kunna röra sina pjäser. Så var det i alla fall tänkt.
5…b6! 6.b4 Tb8 7.b5 bxc5 8.dxc5
Efter 8…Dc7 9.Le3 skriver sedan författarna att ”svart redan är hjälplös mot böndernas gemensamma styrka”. Och 8…e5 9.c6! hjälper inte heller. Så enkelt var det alltså. Jag krossar honom!
8…e6!
Det stod inte i boken, men e6 eller e5 spelar väl ingen större roll. Jag fortsätter som Keene hade gjort.
9.c6 Se4!
Och plötsligt förstår jag vilken enorm skillnad det gör om svarts bonde står på e6 eller e5. Vits största svagheter finns i mängder på de svarta fälten bakom de ambitiösa bönderna. Om svart ska kunna utnyttja det ska diagonalen f6-a1 naturligtvis inte stängas. Det skrev de inget om. Nu finns en mängd allvarliga hot. Såväl Dd8-b6 som Dd8-f6 kan nu kombineras på olika sätt med exempelvis inslag på f2. Det ser illa ut. Vits ställning är en schweizerost.
10.Df3!?
Alternativen är inte bättre: a) 10.Sd2 Sxf2! 11.c7 Dxc7 12.Kxf2 Le5+ 13.Kf3 Lxg1 14.Tg1 Dc3+ med vinst. b) 10.Lb2 Lb4† vinner direkt. c) 10.Sf3 Lb4† 11.Sbd2 Db6! 12.De2 Lc3 13.Tb1 Sc6 och allting faller. d) Det bästa jag i efterhand har kunnat hitta för vit är följande variant: 10.Le3!? Lb4† 11.Sd2 d4 12.Lf4 e5 13.Dc2 0-0!, men det verkar som om svart kommer klart sämre i alla varianter. Det var knappast vad jag drömde om innan partiet.
Allt verkar alltså vara uselt. Men den som inte tänker på egen hand får som alltid skylla sig själv. Här är moralkakan slut. Som Bent Larsen sa – jag tycker inte man ska bränna alla schackböcker, bara teoriböckerna.
Trots detta debacle i öppningen blev partiet faktiskt betydligt längre än jag förtjänade. För den som vill se ett exempel på riktigt Hawaii-schack bjuder jag gärna också på resten av äventyret.
10…Lb4† 11.Sd2?
Den enda möjligheten att slippa en omedelbar förlustställning var 11.Kd1. Men hur kul ser det ut?
11…Db6!
Hotar 12…Lc3 13.Tb1 Sxc6! Redan här står svart på vinst. Men det räcker inte att stå på vinst, du måste vinna också.
12.Ld3
12.Tb1 faller på 12…Sxc6 13.bxc6 Lxd2† och 14…Dxb1.
12…Dd4! 13.Tb1 Sxf2 14.Tb3(!)
Ett vansinnigt drag. Men 14.Dxf2 Dxd3 15.Tb3 Dxb5 är ju också helt kört. Det rimligaste är väl att ge upp, men jag valde istället det som såg ut som det enda möjliga rufflet.
14…Sxh1 15.Se2 Dh4† 16.Kf1 Dxh2 17.Dg4(!)
Ska han undvika 17…g6, 17…Lf8 eller något annat drag som befäster den vunna ställningen, eller ska han låta mig vara med ett tag till?
17…0-0??
Tack, tack. Nu är inte längre ”uppgivet” ett alternativ.
18.Sf3!
18…f5!
Ett pjäsoffer, men på 18…Dc7?? följer 19.Lxh7+! Kxh7 20.Dh5+ Kg8 21.Sg5 Td8 22.b6! och det är jag som vinner.
19.Dxb4 axb4 20.Sxh2 e5 21.Kg1 Txa2
Det är svårt att få fart på bönderna. 21…e4!? 22.Lb1 Ta5 23.Txb4 La6 24.bxa6 Sxc6 25.Tb6 och vit står absolut bättre.
22.Lb2 Sxc6!?
Detta ser desperat ut, men svart har helt enkelt inte råd att låta springaren stå inlåst. Här kan vi alltså se öppningsdragens enda lilla poäng faktiskt avspegla sig i partiet. B- och c-bönderna gjorde trots allt lite nytta. Samtidigt är det inte alldeles lätt för svart att röra på de vackra centrumbönderna utan att försvaga dem. Ett exempel är 22…e4!? 23.Lb1 Ta5 24.Txb4 f4 25.Kxh1. Materiellt är det väl ungefär lika (tro det eller ej) men mina fribönder är nog så farliga som svarts.
Här kunde man tänka sig att undersöka det intressanta slutspelet med tre pjäser mot torn och fyra bönder, men det kändes som om det var nog med märkligheter för ett parti. Den undersökningen får helt enkelt vänta tills nästa gång möjligheten dyker upp. Istället avvecklade jag med ytterligare ett pjäsoffer.
28…exd4 29.Lxd4 Txc7 30.Txb4
Varken jag eller Mr. Pieterse förstod nog riktigt vad som hade hänt. Det är alltså fortfarande samma parti! Mycket har hänt på bara 30 drag. Nu borde det väl vara remi, men vi slet några timmar till av bara farten.
I ett parti där det hittills offrats torn, tre pjäser och en kvalitet är det alldeles självklart att det sista draget också är ett offer. Efter 61…Txg7 62.Lxg7 Kxg7 tar alla pjäserna slut. Så, äntligen, fick vi vila.
61…½-½
Genom hela mitt liv har jag deltagit i otaliga schackläger runt om i världen och lärt mig av några av de bästa tränarna som finns. Varje tränare har sin unika filosofi och sina egna undervisningsmetoder, men det finns en övning som nästan alla konsekvent har rekommenderat.
Den amerikanske stormästaren och välkände tränaren Gregory Kaidanov kallade den för ”Solitärrschack”, vilket är där jag först hörde talas om den här övningen, men den kanske är mer känd som ”Gissa draget”. Under ett läger lett av Ramesh R.B. (grundare av Chess Gurukul och tränare för talanger som Pragg) lärde jag mig hans föredragna sätt att använda denna övning.
Jag har delat med mig av insikter från det lägret, inklusive en detaljerad mindmap, i ett tidigare blogginlägg, Vad jag lärde mig av en av världens bästa tränare. Här kommer jag dock att fokusera på just ”Gissa draget”.
Hur du övar på ”Gissa draget”
1. Välj en spelare
Börja med att välja en specifik toppspelare vars partier du ska studera. Ramesh föreslår att du väljer någon vars spelstil liknar din egen. Detta kan göra övningen mer relevant och effektiv. För en djupare genomgång om hur du väljer rätt spelare kan du kolla in videon jag har gjort.
2. Studera partiet från deras perspektiv
Välj partier där den utvalda spelaren vunnit och fokusera uteslutande på att gissa deras drag.
3. Hoppa över de första dragen
Du behöver inte gissa öppningsdragen eftersom de ofta följer välkänd teori. Börja övningen efter de första 4–5 dragen.
Steg-för-steg för varje drag
Förstå motståndarens drag
Fråga dig själv: Varför gjorde min motståndare detta drag?
Identifiera tre möjliga anledningar inom 15–20 sekunder. Detta tränar dig att tänka förebyggande och förutse motståndarens idéer.
Utvärdera motståndarens drag
Leta efter möjliga svagheter.
Skapar draget några nya svagheter?
Har du missat något viktigt?
Identifiera kandidatdrag
Kom på tre möjliga drag för din spelare.
Analysera kort varje drag och rangordna dem från sämst till bäst.
Kontrollera det faktiska draget
Jämför ditt högst rankade kandidatdrag med det som spelaren faktiskt gjorde i partiet.
Om du gissade rätt – bra! Om inte, fundera på varför du missade det. Om draget inte ens fanns på din radar, se det som en chans att lära dig något nytt.
Upprepa och förfina
Upprepa processen för varje drag och använd samma strukturerade analys. Med tiden kommer den här övningen att skärpa din förståelse för positionella nyanser och strategisk planering.
Det kan kännas överväldigande att välja rätt spelöppning och studera den effektivt. Många spelare kämpar med just detta och hamnar ofta i fallgropar som hindrar deras utveckling. Den här guiden ger dig praktiska tips för att välja öppningar som passar dig på din nivå och för att studera dem på ett sätt som verkligen förbättrar ditt spel.
Den vanliga fallgropen: memorering vs. förståelse Ett av de största misstagen spelare gör när de studerar öppningar är att fokusera på att memorera dragföljder. Även om det kan vara användbart i vissa lägen är det inte en pålitlig väg till förbättring. Nyckeln till att bemästra schacköppningar ligger i att förstå idéerna bakom dragen.
Varje drag i en öppning fyller ett syfte: att kontrollera centrum, utveckla en pjäs eller förbättra kungens säkerhet. Fråga dig själv varför ett visst drag görs. När du förstår dessa underliggande principer kommer du att vara bättre förberedd på avvikelser och överraskningar på brädet.
Lär dig genom typpartier Ett mycket effektivt sätt att ta till sig öppningsprinciper är att studera typpartier. Genom att se hur starka spelare navigerar i dina valda öppningar kan du upptäcka återkommande idéer, vanliga drag och strategier. En utmärkt resurs för detta är chessbook.com, där du kan ladda upp ditt öppningsrepertoar som pgn-filer och få partier kopplade till dessa öppningar, där du kan gissa dragen. För att lära dig mer om denna typ av övning kan du läsa mitt inlägg Den bästa övningen för att få bättre positionell förståelse.
Vikten av övning Att spela dina valda öppningar ofta hjälper dig att förstå deras typiska strukturer och planer. Efter varje parti, reflektera över de ställningar som uppstod och analysera hur de utvecklades. Denna analys kommer att fördjupa din förståelse för öppningen och förbättra din förmåga att navigera i liknande situationer i framtida partier. Om du har svårt att konsekvent nå dina valda öppningar kan du öva med verktyg som noctie.ai. Denna AI simulerar mänskligt spel, låter dig specificera öppningar, anpassar sig efter din styrka och analyserar dina partier för feedback. Det är ett utmärkt sätt att finslipa din öppningsrepertoar.
Att välja rätt spelöppningar För nybörjare och medelstarka spelare är en öppnings objektiva utvärdering mindre viktig än dess förmåga att hjälpa dig att utvecklas som spelare. Dynamiska öppningar som leder till obalanserade ställningar, exempelvis med rockad åt motsatta håll, är särskilt värdefulla eftersom de uppmuntrar till djupa beräkningar och komplext spel. Däremot kan alltför symmetriska eller ”tråkiga” ställningar bromsa din utveckling.
För mer detaljerade rekommendationer, kolla gärna in min YouTube-video:
I december 2022 deltog jag i ett helgläger i Uppsala. Tränaren för lägret var den legendariske schackförfattaren och tränaren stormästare Ramesh R.B. Han är känd för att ha tränat många indiska schacktalanger, varav den mest kända är den unga superstormästaren Rameshbabu Praggnanandhaa.
Han började lägret med att lära känna oss: våra namn, vår rankingstyrka och hur ofta vi studerade schack. Vid den tiden studerade jag knappt alls och låg precis under 2000 i ranking. Därefter frågade han oss om våra kortsiktiga och långsiktiga mål inom schack, vilket innebar mål för 1 år respektive 5 år framåt.
Jag var först ut och berättade att mitt kortsiktiga mål var att nå 2200, och han såg på mig med en besviken min. Jag trodde att jag hade varit för ambitiös och försvarade mitt uttalande genom att nämna att jag hade varit uppe på 2100 som bäst. Då lutade han sig tillbaka i sin stol och sa något i stil med till hela gruppen:
”Lyssna… Att öka med 300–400 elo-poäng på ett år är inte särskilt svårt.”
Jag blev mållös. Jag hade legat still runt 2000 i ett år och att bli FM kändes helt omöjligt. Men spoiler alert: ett år och 19 dagar senare hade jag nått den interimistiska rankingen på exakt 2300, vilket gav mig FM-titeln. Ramesh hade rätt.
Sedan började han prata om hur vi borde träna och förbättra oss i schack. Men bara några minuter in i sin föreläsning stannade han plötsligt upp och sa:
”Jag tycker att ni borde ta anteckningar. Då kommer ni att komma ihåg bättre.”
Vi lydde, och eftersom jag var en så innovativ och sofistikerad person tyckte jag att det skulle vara coolt att rita en mindmap. Jag ska visa den, och oroa er inte – jag digitaliserade den direkt efter lägret, så ni slipper kämpa med att tolka min hemska handstil.
Del 1: Utvärdering
Det finns mycket att lära sig, och jag kommer att behöva dela upp det i olika delar. Låt oss börja med en av de viktigaste aspekterna av schack: noggrann utvärdering av en ställning, vilket är avgörande för både beräkning och förståelse. Ramesh, tillsammans med många andra starka spelare, använder en prioriteringslista för att avgöra vad som behöver analyseras för att korrekt bedöma en ställning.
1. Kungsäkerhet
Kungens säkerhet är det första du bör titta på när du bedömer en ställning. För att en kung ska vara säker vill du oftast att den är rockerad med 2–3 bönder framför sig och helst ett lätt pjässkydd (till exempel en springare eller löpare) som stöd. Naturligtvis kan detta variera beroende på ställningen och vilken fas partiet befinner sig i, men här är ett exempel.
2. Pjäsaktivitet
Vissa menar att material borde vara den andra prioriteringen, men Ramesh föredrar pjäsaktivitet. Du har bra pjäsaktivitet när alla dina pjäser står på användbara fält och faktiskt gör något. Ett exempel på aktivitet kontra passivitet skulle kunna vara detta slumpmässiga blixtparti jag spelade.
3. Material
Den här punkten är ganska självklar. En spelare som har en bonde mer är nästan alltid bättre, såvida inte motståndaren har en säkrare kung eller bättre aktivitet. En stor fördel med att ha mer material är att du alltid kan ge tillbaka det för att få aktivitet eller för att tvinga fram avbyten av pjäser.
