Schack handlar inte om intelligens – det handlar om passion

Föreställningen om schackspelaren som ett intellektuellt underbarn är seglivad – men kanske inte särskilt välgrundad. På SvD.se skriver Björn Werner om sitt besök på en schackturnering på Spy Bar/Svarta Hästen och snart inser han att bilden av spelet som en sorts armbrytning för genier inte stämmer med verkligheten. När schacket växer i popularitet bland unga förändras också spelets karaktär och image. På turneringen möter Werner en brokig skara spelare – långt ifrån den stereotypa bilden av det ensamma, socialt klumpiga geniet. En ung kille i dyr collegetröja flyttar sin springare under tryckt tystnad, och scenen påminner mer om vilken annan ungdomstävling som helst än om en mensa-träff. Forskning och erfarenhet pekar alltmer mot att det inte är medfödd intelligens som avgör om man blir en duktig schackspelare, utan snarare dedikation, träning och intresse. Kopplingen mellan schack och IQ är med andra ord mer myt än verklighet. Att schacket trots allt fortfarande omges av denna intellektuella gloria säger kanske mer om kulturella föreställningar än om spelet i sig. Spelets växande popularitet bland unga utmanar de gamla myterna om vad en schackspelare är och bör vara.